Vad är sanning? – Nummer fem

Den profetiska historia som har öppnats inom de sju tordönen identifierar den historia vi nu befinner oss i. Hemligheten var dold till dess att den historia den representerade hade anlänt. Det är den tid då Hjälparen, ”sanningens” Ande, uppenbarar den sanning som Johannes kallade Jesu Kristi uppenbarelse, ty Jesus Kristus är Sanningen. Det är inte endast så att ordet ”sanning” representerar Guds karaktär. Och det är inte endast en uppenbarelse för den förunderlige språkforskaren, att det hebreiska ordet för ”sanning” används på så djupgående sätt genom hela Skriften. Utan det är också det häpnadsväckande undret som, när det förstås, blir nyckeln till att öppna profetiorna i Uppenbarelseboken, och därigenom öppnar det hela Bibeln. Men det är endast för dem som är villiga att se, höra och bevara det som är skrivet däri, ty tiden är nära.

För att människor skall kunna känna igen ”sanningen” på ett sådant sätt att de blir helgade genom den, krävs den Helige Andes närvaro. Människor kan intellektuellt förstå ordet ”sanning” och till och med förundras över dess betydelse, men ”sanningen” måste ätas. Den måste tas in i människans inre och bli en del av hennes erfarenhet, ty ordet förmedlar Guds skapande kraft till dem som söker att förvandlas till Kristi avbild. En av utgångspunkterna för min personliga undersökning av det hebreiska ord som översätts med ”sanning” var de hebreiska lärda, vilka också behandlar ordet ”sannings” förunderliga natur och dess bruk i Bibeln. Men det finns ingen anledning att tro att deras intellektuella förståelse av ordet ”sanning” har lett dem till Kristus.

Det profetiska faktum att ordet behöver ätas i den Helige Andes närvaro återklingar i syster Whites definition av ”oljan” i liknelsen om de tio jungfrurna, liksom i hennes beskrivning av de två grupperna av jungfrur som väntar på Brudgummen.

En symbol har oftast mer än en betydelse, och betydelsen ska bestämmas av det sammanhang där symbolen förekommer. Den ska inte bestämmas utifrån den grammatiska expertens definition av ordet eller utifrån den historiska tidsram då ordet skrevs. Dessa två tillvägagångssätt är vad adventismens teologer har tagit fasta på för att förneka ”sanningen”. En symbol definieras av det sammanhang där den används. Inom Profetians Ande representerar ordet ”olja” i liknelsen om de tio jungfrurna åtminstone några olika ting beroende på sammanhanget i det avsnitt där ”oljan” förekommer. Varför äger den ena klassen av jungfrur oljan och den andra inte?

De oförståndiga jungfrurna äger inte den karaktär som är nödvändig för att bestå i den snart annalkande krisen. De saknar Kristi rättfärdighet. Men oljan är också ett budskap, och oljan i liknelsen om de tio jungfrurna i ”de sista dagarna” är det sista varningsbudskap som representeras av Jesu Kristi uppenbarelse och som skall höras, läsas och hållas.

”Oljan” är det sista budskapet, vilket återigen är Jesu Kristi uppenbarelse. I avsnittet måste de som önskar få oljan vädja till Gud, såsom Mose gjorde i Horebs grotta. Men märk att om vi skall ”vädja, såsom Mose gjorde”, att Gud skall ”visa” oss sin ”härlighet”, måste vi först be om den Helige Ande, som är Hjälparen. Om vi gör det, skall vi genom änglar och de två gyllene rören ta emot Kristi rättfärdighet. Vi bedrar oss själva om vi tror att vi kan be och vädja om Kristi karaktär på det sätt som Laodiceisk adventisms traditioner och sedvänjor antyder att det bör ske, samtidigt som vi vägrar budskapet i Jesu Kristi uppenbarelse. Hans rättfärdighet förmedlas till oss genom ”Guds Andes budskap”, vilka förmedlas av de två smorda som står inför Guds tron. När vi förkastar hans budskap, förkastar vi hans rättfärdighet.

De två ”smorda, som står inför hela jordens Herre”, framställs också som de två vittnena i Uppenbarelseboken elva.

Oavsett om vi betraktar Sakarjas eller Johannes vittnesbörd om de två vittnena, är sammanhanget för vardera vittnesbördet den kommunikationsprocess som är den allra första sanning som nämns i samband med budskapet om Jesu Kristi uppenbarelse i Uppenbarelseboken kapitel ett och vers ett. Från Fadern, till Sonen, till änglarna, till en profet, till församlingen. Den process genom vilken Kristus talar till mänskligheten är en grundläggande insikt som Han söker uppenbara i det slutliga varningsbudskapet. Detta motsvarar betoningen i framställningen av både den första och den tredje ängelns budskap.

Den förste ängelns budskap representeras av William Miller. Miller äger flera profetiska kännetecken som måste erkännas. Han var rörelsens ”Fader”, vilket, sett i termer av Alfa och Omega, kräver att det också skulle finnas en son. Han representerade en rörelse som betecknades med namnet ”Millerit”, vilket är ordet för en typ av klippa. Han användes till att organisera en uppsättning bibliska regler för profetisk uttolkning. Dessa regler blir en huvudbeståndsdel i förmedlingen av budskapen från Guds Ande, vilka antingen förkastades eller mottogs, när dem som tillhörde Millers generation valde om de skulle behålla sitt dåraktiga laodiceiska tillstånd eller bli visa filadelfier. Som fader till den förste ängelns budskap är han en förebild för en rörelse som skall förkunna den tredje ängelns budskap, och den rörelsens förståelse av budskapet kommer att ledas av en särskild uppsättning bibliska regler för profetisk uttolkning, vilka befäster den tredje ängelns budskap lika fast som Miller användes för att befästa den förste ängelns budskap. Gud förändras aldrig, Jesus Kristus densamme i går och i dag och i evighet.

I början eller vid slutet av adventismen förmedlas budskapen från Guds Ande, som representeras av oljan, genom de två vittnena. I början, hos milleriterna, var de två vittnena Gamla och Nya testamentet, och vid slutet är de Bibeln och Profetians Ande. Detta är anledningen till att Johannes, som på det mest fullkomliga sätt åskådliggör slutet för Guds folk i de sista dagarna av den undersökande domen, befann sig på ön Patmos.

Patmos’ profetiska sammanhang visar att Johannes blir förföljd. Han blev förföljd för att ha tagit emot budskapen från Guds Ande, vilka genom Bibeln och Profetians Ande identifierar Jesu Kristi uppenbarelse.

Förföljelsen av Guds folk i ”de sista dagarna” framställs också i Uppenbarelseboken elva, när de två vittnena dödas på gatorna och alla firar deras död. I kapitel elva är dessa två vittnen Elia och Mose. De har avlagt sitt vittnesbörd i tre och ett halvt år och blir sedan dödade, men därefter blev de uppväckta igen.

Alla profeterna talar mer om de sista dagarna än om sin egen historia; om det därför någonsin finns en bok som talar om de sista dagarna, så är det Uppenbarelseboken, där alla Bibelns böcker möts och slutar. Det måste därför i de sista dagarna finnas ett ”budskap” som dödas och därefter uppstår igen. Uppenbarelseboken elva skildrade den franska revolutionens historia, men den skildrar ännu mer direkt ett angrepp mot den tredje ängelns budskap i de sista dagarna. Det budskap och den rörelse som förebildades genom Millers budskap och rörelse utsattes för det angreppet och dog den 18 juli 2020. Enligt Uppenbarelseboken elva skulle det angreppet utföras av vilddjuret som steg upp ur avgrunden.

Syster White upplyser oss om att ”avgrunden” representerar en ny manifestation av satanisk makt.

Det finns tre makter som i Uppenbarelseboken identifieras såsom kommande ur avgrunden; den första som nämns är islam i Uppenbarelseboken 9:2, den andra är den franska revolutionens ateism i kapitel 11, vers 8, och den tredje är det moderna Rom i kapitel 17, vers 8. Den ”nya manifestationen” i de sista dagarna, som inte bara kommer att angripa den rörelse som förebildades av milleritväckelsen, utan också angripa världen, är den förfalskade väckelsen av det förfalskade midnattsropet, känd som ”woke-ismen”. Woke-ismen representerar en ”ny manifestation av satanisk makt”, vilken upprätthålls av den nuvarande jesuitiske antikrist och främjas genom köpmännen, Förenta nationernas politiska ledare, de liberala företrädarna i protestantismens fallna kyrkor i Förenta staterna, och det demokratiska partiet i förening med RINO-republikanerna, som antingen främjar eller tillåter främjandet av alla varianter av de avvikande livsstilarna inom den homosexuella gemenskapen, sådan den framställs i kapitel 11 såsom ”Sodom”. Dessa tre makter är det som leder världen till Harmageddon, och de representeras också av ”Egypten”, symbolen för ateism och världslighet. Inramad i den franska revolutionens anarki, som är ytterligare ett inslag i dessa tre makter som tillsammans utgör vad syster White kallar den ”onda konfederationen”, främjar eller tillåter de antingen direkt woke-ismen. Woke-ismen är den sataniska förfalskningen av de tio jungfrurnas uppvaknande. Vi har mer att behandla i dessa avseenden, men vi behöver först ta upp efterdyningarna av mordet på gatan som fullbordades den 18 juli 2020.

Och vidare, käre läsare, var vänlig att förstå att jag inte har något stöd att erbjuda det republikanska partiet. Det finns ingen politisk riktning som jag hyser något förtroende för. Det är endast de profetiska skeenden som föreligger i Förenta staterna, Förenta nationerna och påvedömet som jag påvisar. Dessa skeenden kommer att behandlas mer specifikt när vi börjar att direkt behandla de två horn som löper parallellt med varandra från 1798 fram till söndagslagen.

Den sataniska wokeismen, som utgör ett förfalskat midnattsrop, föregår det verkliga midnattsropet, och före tiden för det äkta midnattsropet kommer de som har blivit slagna på gatorna slutligen att utvecklas till antingen en oförståndig eller en vis jungfru. Den tidsperiod då våra karaktärer binds samman antingen till det knippe som är bestämt för förstörelsens eld eller till det knippe som är avsett för den himmelska ladan är nu här.

Syster White visar att de oförståndiga jungfrurna i den milleritiska historien under dröjsmålets tid reagerade annorlunda på den prövande besvikelsen än de kloka jungfrurna, och antyder därmed att deras karaktärer vid tiden för dröjsmålet redan var fastställda. Men Jeremias vittnesbörd upplyser oss om att vi kan välja att återvända till Gud, och han skall inte bara återvända till oss, utan han skall göra oss till en befäst mur av koppar mot de ogudaktiga och de fruktansvärda, när vi används som hans munstycke i den efterföljande krisen. Det är vid denna profetiska punkt som Jesus lovar att trösta oss. Detta är innebörden av Johannes fyra kapitel, som är förlagda inom vår nuvarande historia.

Oljan är den helige Ande; den är karaktär och den är budskapen från Guds Ande. Guds Ande är ”Hjälparen”. Såsom Gud älskade världen så mycket att han utgav sin enfödde Son, och såsom Jesus offrade sitt gudomliga väsen för att villigt ta den mänsklighet som han hade skapat till sig själv som en del av sig för evigheten, så skall också den helige Ande, som ges under denna tid, förbli hos oss för evigt.

Denna Andens uppoffring i att välja att förbli hos människorna för evigt motsvarar de två andra personernas i den himmelska trion uppoffring. Kanske lika betydelsefullt som Andens uppoffring i Hans villighet att leva inom var och en av de återlösta i evighet är att ”Hjälparens” ankomst i denna särskilda historia utpekar när Guds folk blir beseglade för evigheten.

I den historia där löftet om Hjälparen fullkomligt uppfylls, vilket är de etthundrafyrtiofyratusens historia, skall Anden ”förbli” hos oss ”för evigt”. Varje kristen som uppfyllde evangeliets villkor tog emot den Helige Ande och blev därför ”förseglad till återlösningens dag”, men denna försegling pekar helt enkelt fram mot den tid då de etthundrafyrtiofyratusen skall förseglas under den nuvarande historien. I Efesierbrevet ställs de som är förseglade till återlösningens dag i kontrast till dem som ”bedrövar” den ”Helige Ande”. De bedrövar den Helige Ande genom att vägra ta emot Guds Andes meddelanden och vägrar därigenom den gyllene oljan. När Kristus lovar att sända oss ”Hjälparen”, ”sanningens Ande”, i denna besvikelsens period, lovar Han att sätta sitt sigill på oss, och Hans sigill representerar hållandet av Hans bud, i synnerhet sabbatsbudet, vilket är den dag då Johannes mottog uppenbarelsen och vilket är den fråga som står i begrepp att konfrontera världen.

De visa jungfrurnas besegling fullbordas före söndagslagens prövning, ty det är där som både de visa och de fåvitskas karaktärer kommer att uppenbaras, och karaktären utvecklas aldrig i en kris, den uppenbaras endast. Beseglingen representerar, bland annat, en förvandling från en laodiceisk sinnelag till en filadelfisk sinnelag. Problemet är att för att denna förvandling skall kunna fullbordas, måste den första prövningen för var och en av oss vara att uppriktigt inse att vi hittills har varit laodiceer; ty såsom laodiceer är vår främsta andliga hållning att allt står väl till, när i själva verket allting är fullständigt fel. Den hållningen måste läggas bort; den är en av de avskyvärda ting som måste skiljas från det dyrbara.

Den ”Hjälpare” som Jesus lovar sina lärjungar, vilken tröstar dem i besvikelsens stund, leder sitt folk in i hela sanningen, och det är genom ett ”stadgande i sanningen” som vi blir beseglade. Den ”sanning” som Guds folk vid denna tidpunkt ska stadga sig i är den ”sanning” som förseglas upp strax innan nådatiden avslutas, ty ”tiden är nära”. Den sanningen är strukturen i de sju dundrens dolda historia, och denna dolda historia identifierar den historia där Jesu Kristi uppenbarelse öppnas. De sju dundrens dolda historia kommer att uppfyllas just vid den tid då den ”sanning” som framställs som den dolda historien blir uppförseglad. Avförseglingen av ”sanningen” är det som beseglar dem som tar emot det budskap som tidigare har varit förseglat.

Guds folk förseglas på sina pannor före den omskakning bland de vredgade nationerna som inträffar vid söndagslagen och därmed inleder nationell undergång. Jesu Kristi uppenbarelse är ”profetians ord” i Uppenbarelseboken, vilka inte längre skall förseglas, ty tiden är nära. Det är den sanning som nu skall läsas, höras och framför allt bevaras, om vi skall bli välsignade.

För dem som håller fast vid det budskap som håller på att förseglas upp är löftet att Hjälparen skall ”lära” oss ”allt”, ”allt vad” Jesus har sagt ”till er”. Detta är det löfte som uppfylldes för Emmauslärjungarna och därefter för de elva lärjungarna. När Kristus tog bort sin hand från Emmauslärjungarnas ögon, som var ”hindrade”, och därefter ”öppnade” de elva lärjungarnas ”förstånd”, så att de fullt ut kunde ”förstå skrifterna”, nedtecknade Han ett löfte för dem som lever i ”de yttersta dagarna”, vilka skall återvända från sin besvikelse, omvända sig från sitt laodiceiska tillstånd och ta emot ”sanningen”. ”Hjälparen” skall i ”de yttersta dagarna” ”påminna” oss om ”allt”, medan han lär oss ”allt”. Lika betydelsefullt som att Han, medan han lär oss allt, påminner oss om tidigare sanningar, är att Han också skall ”förkunna för oss vad som kommer.”

Vid denna tid skall Hjälparen ”leda” oss in i ”sanningen”, ”lära oss allt”, däribland ”vad som skall komma”, ty vid denna tid har Jesus fortfarande ”mycket att säga” oss. Dessa ting, vare sig de är sådant som hör till vårt ”minne”, ”vad som skall komma” eller de många ”ting” som han ”ännu” har att säga oss, är det som beseglar oss inför den kommande krisen. Så sker, ty hans sanning representerar hans skapande kraft. Han beseglar oss i förväg inför den kommande krisen, ty han avser att vi skall vara förvarnade om den största perioden av förföljelse mot hans folk som någonsin äger rum i den heliga historien. Denna förföljelse utpekar särskilt att de ord och handlingar som vi har gjort i det förgångna skall kommas ihåg och användas mot oss, så som Kristi ord förvreds mot honom. Icke desto mindre skall vi frambära budskapet som ett vittnesbörd mot deras uppror, så som det framställs genom Hesekiel och Kristus.

”Sanningens Ande”, som är ”Hjälparen”, skall ”vittna om” Kristus, som är ”sanningen”. Och ”sanningen” är Alfa och Omega, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Den fördolda historien om de sju tordönen, som nu blir avförseglad, är de etthundrafyrtiofyratusens beseglingsbudskap. I efterdyningarna av den 18 juli 2020 ger Jeremia ett exempel på att vi kan välja att vända tillbaka till honom som först älskade oss. När vi utför detta verk av återvändande har vi ansvaret att skilja det dyrbara från det ovärdiga. Om vi verkar på vår frälsning med fruktan och bävan och fullbordar det verket, kommer vi att bli beseglade och omedelbart träda in i den största krisen i jordens historia. Vi kommer också att ha förmånen att få uppleva den historia som profeter, kungar och rättfärdiga män har längtat efter att få se.

De som tar sig an detta verk och återvänder ”skall vandra i det ljus som utgår från Guds tron”, och genom ”änglarna skall det vara en ständig förbindelse mellan himlen och jorden”, vilket är den kommunikationsprocess som identifieras i inledningsversen i Uppenbarelseboken.

Det är värt att inse att detta avsnitt utgör slutet på ett kapitel som börjar på sidan elva i Testimonies, band nio, vilket kan uppfattas som representerande nio-elva. Det är värt att lägga märke till att titeln handlar om den kommande Brudgummen, och även om Habackuks tavlor, varifrån Paulus hämtade den vers som han skrev i Hebreerbrevet. Början av kapitlet utmärker den historia som började den 11 september 2001, de två förbundstavlorna i den profetia som ingicks vid adventismens början, och att titeln är den sista krisen, vilket identifierar det sista midnattsropet. Slutet av kapitlet står i fullständig överensstämmelse med början, ty både början och slutet behandlar den slutliga krisen.

Om vi återvänder och tar emot den höga kallelsen att vara Guds ”mun”, såsom den representeras av Jeremia, kommer vi mycket snart att bli delaktiga i den största inbärgningen i den heliga historien.